Träning

För några år sedan bestämde jag mig för att testa något nytt. Jag skulle springa långt och snabbt trots att min grej hela livet varit att springa kort och snabbt. Jag hade aldrig listat ut hur man kan springa med en fart som inte bygger upp mjölksyra. Nu har jag lärt mig och det är inte så dumt.

Det här är alltså inte helt nytt utan jag har lärt mig över några år, men jag är fortfaranda bara en glad amatör. Mina lärdomar:

Man kan inte springa för långsamt. Om man tror att man springer långsamt så springer man för snabbt. Poängen med att springa långsamt är att få många steg i benen och många hjärtslag utan att något i kroppen går sönder eller att energin tar slut. Spring långsammare. Gå lite då och då.

En pulsklocka som varnar när pulsen går upp har varit gudasänd för mig. Äntligen något som bromsar mig.

Sprint-pass är roliga. Det här går antagligen tillbaka till att jag alltid tyckt om att springa snabbt och kort. Jag var förvånad att långdistanslöpning innehöll sprintpass men efter att ha läst på så är det vettigt. Man bygger benmuskler och, än viktigare, nervbanor för att kontrollera benen.

Skador är irriterande. Jag är inte så ung som jag var förr i tiden och jag märker att kroppsdelar läker betydligt långsammare. Jag har fått kompensera genom att vara försiktigare.

Baklängeslöpning är en grej. Alltså, jag rekommenderar alla att titta i löpriktningen, men att springa baklänges tränar en del knämusklar vilket hjälpte mig mot knäsmärtor. Knäna var inte dåliga, det var musklerna runt knäna som var dåligt tränade.

Varför säger skotillverkarna att man ska köpa nya skor efter 500 km? Jag tänker inte köpa nya skor förrän de jag har slutar fungera.

De senaste 18 månaderna har jag sprungit snabbare 5 km och 10 km än jag någonsin gjort tidigare. Jag har också sprungit längre än jag någonsin gjort tidigare.

Jag var för stolt för att sluta springa och istället gå när klockans träningsförslag ville att jag skulle få ner pulsen. Det var dumt. Om man behöver gå för att få ner pulsen så går man. Ultramaratonlöpare går lika mycket som de springer.

Jag vill inte springa en maraton. Jag skulle kunna springa ett maraton, men slitaget på kroppen verkar onödigt stort. Möjligtvis om jag gjorde det väldigt lugnt och gick halva sträckan, men varför? Jag är redan övertygad om att jag kan.

Parkrun är en skoj idé. Varje lördagsmorgon klockan 09:30 så springer eller går tusentals människor 5 km, och det är bara i Sverige. Parkrun finns över hela världen.

Det finns ett par trösklar när man springer där man tror att man inte kan springa längre, men om man fortsätter visar det sig att man har fel.

Vissa skador blir bättre av (rätt) träning, andra skador måste man vila bort. Vilket som är vilket är inte uppenbart.

Fartlek låter roligt när utlänningar säger det. Det är att man varierar farten, kör lite högre fart till nästa korsning, kanske en sprint fram till ett träd, inget organiserat, man bara leker med farten.

Det är svårt att hitta någon som kan springa lika fort. Det här har inte drabbat mig då jag alltid springer själv, men jag har någon nära som vill springa med andra människor och vars löparvänner alla springer onödigt fort.

Om man är en bra-väder-löpare så tappar man mycket fart och form under vintern. Första passen på våren är frustrerande men formen kommer tillbaka rätt snabbt och det känns bra när varje pass verkligen är en förbättring.

Löpbandsträning är både tråkig och ineffektiv. Jag testade att springa på löpband på ett gym en vinter och det var enormt tråkigt. Sedan när det var dags för utomhuslöpning igen så hade jag tappat betydligt mer form än jag hade trott, trots att jag körde löpbandet på 1% lutning för att simulera utomhus bättre.

Styrketräning är visst en grej. Fråga mig inte om detaljer för jag vet inte hur man gör och jag har inte gjort det. Det mest avancerade jag gör är att jag springer lite sidledes, och baklänges(!), för att hålla knämusklerna i form.

Alla är långsamma i början. Vissa är långsammare än andra, men för alla så kommer högre fart av sig själv om man ger det en chans.

Alla har bra löpform när de försöker springa snabbt. Gör man lite snabbare pass så kommer man omedvetet träna in mer effektiva löpsteg.

En häl-"skada" lärde mig att springa mer på främre delen av foten. Det var nog bara bra.

Stretching är visst inte en grej längre. Det är bra då jag aldrig tagit det på allvar.

Man blir hungrig av att springa i två timmar. En av flera anledningar till att folk har svårt att få ner sin kroppsvikt med träning utan förändrad kost.

Jag får igång svettningen snabbt. Det är bra för nedkylning, men det är säkrast att springa när det inte är alltför varmt och att dricka mycket. Skulle antagligen dö om jag sprang i 30 grader.

Nämnde jag att man ska springa långsamt? Man ska springa långsamt. Mina största förbättringar kom när jag började testa riktigt långa pass med låg puls (ofta blandat jogga-gå). Sedan kombinerar man det med att springa snabbare då och då.

Det är roligare att springa en lång runda än många varv på en kortare runda. I början ville jag hålla mig nära ytterdörren så jag sprang kortare rundor. Bland annat för att jag var rädd för att magen skulle börja signalera tömning. Det kan hända när kroppen tycker att den bär omkring på för mycket med tanke på insatsen.

Jag föredrar att springa före frukost om det är bra nog väder. Att springa utan mat i kroppen har sina nackdelar, men även fördelar (se ovan). Sedan kan resten av dagen vara en normal dag och på kvällen kan jag slappa maximalt.

Varför är det så svårt att tillverka löparkläder där man kan ha en nyckelknippa? Det var spännande när en nyckel sågat sig genom tyget och tänkte bosätta sig på en stig i skogen.

Man kan springa med väldigt lite kläder i kyla men man kommer frysa som en gris tills man fått upp värmen.

Oavsett hur segt det är att ta sig ut så ångrar man sig nästan aldrig när man väl är klar.

Jag vet fortfarande inte vad det är för eufori som en del människor pratar om. Det som folk på engelska kallar "runner's high".