Snälla, låt oss undvika extremräntor den här gången

Allmänheten har extremt mycket fokus på riksbankens styrräntor. Mestadels för att så många är belånade över öronen med rörlig (eller 3-månaders-) ränta.

Fokuset på styrräntan manifesteras som breda, och desperata, krav på lägre räntor och och det blir mycket press på en riksbank som är tänkt att vara oberoende.

Riktigt låga räntor är inte bra. Det är dels ett symptom på en ekonomi som stapplar fram, och dels orsakar det enorma obalanser.

Redan i grundskolan så lär vi oss att man inte kan dela med noll. Det är relevant då ekonomer, och vanliga människor, i många kalkyler dividerar med en räntesats. Dela med noll, nära noll, eller något negativt och siffrorna exploderar. Den nummerexplosionen syns enklast i bostadspriserna som har skjutit i höjden men det påverkar också priser för sånt med fast inkomst som obligationer och preferensaktier och det påverkar indirekt aktiepriser som också tar sig till bubbelnivåer. SBB (Samhällsbyggnadsbolaget) innan inflationen är ett bra exempel.

Kopplingen mellan extrempriser och låga räntor blir enkel att förstå om man tänker sig ett bolån utan amortering och med negativ ränta. Hur mycket ska man låna och köpa hus för? Är det negativ ränta så ska man naturlitvis låna så mycket som möjligt. 10 miljoner, 100 miljoner, 1 miljard kanske. Det blir en saftig budgivning på den där ettan på Södermalm. Är räntan 0% så får man samma resultat. Är räntan över, men nära, noll så kanske man inte kommer till en miljard, utan bara 100 miljoner, men det är lika illa.

En sund ekonomi har en modest styrränta, kanske 3% (eller 2,5% eller 4,5%). Den nivån ger utrymme för snabba rörelser åt båda hållen, medan riksdag och regering gör de förändringar som krävs för att kunna gå tillbaka till den modesta styrräntan. Det problem vi har haft i ett par decennier nu är att riksdag och regering har avsagt sig ansvaret och gestikulerar mot riksbanken så fort någon kommer med frågor.

Riksbanken har i stort bara ett verktyg, styrräntan. Den kan användas för att balansera ekonomin på kort sikt, men inte på lång sikt. Där måste regeringar och riksdagar ta ett ansvar de inte har gjort på länge.

En del av mig tycker att det skulle vara bättre med en fast räntesats som tvingade riksdag och regering att agera. I verkligheten så tar lagändringar och policybeslut för lång tid jämfört med ränteändringar så vi behöver en ränta som går att justera.